Paniken

Nu när man har väntat och väntat så händer det. Varför är jag inte glad? Varför får jag krampen i magen, illamående oro, tankar som vandrar iväg?
Varför inte leva? Varför skrämma upp mig nu när det äntligen händer något? Är jag verkligen den personen som ska sätta stopp för mig själv.. Låta chansen glida iväg och låta allt gå i bitar.

Vad har gjort mig till den rädda, fega, nervösa tjejen som jag är nu.
Jag vill våga men allt känns som en dröm. Som om allt kommer att försvinna och bara vara ett minne. Är detta verkligheten eller lever jag bara i min fantasi?

Vad ska jag göra för att våga tro och leva? Hålet i mig bara växer och växer.. När ska de ta slut?...



Kommentarer
Josefine

Hej!
Jag hittade hit via en länk från Michaelas vinst som jag klickade på måfå när jag egentligen skulle skriva en ansökningshandling inatt. Så fastnade jag på detta inlägg och igenkänningsfaktorn slog i taket. jag skrev klart min ansökan och gick och lade mig istället för tankar mitt i natten har en tendens att bli ostrukturerade men jag lät ditt fönster ligga kvar för att ta upp det när det gavs bättre tid. Som nu. Av någon anledning vill inte ditt inlägg släppa mina tankar innan jag skrivit till dig och eftersom jag inte hittade en mailadress så får du massodontkommentar istället.

Jag är nämligen likadan till sättet så som du beskriver det här ovan. Jag har alltid varit sådan. Skillnaden från innan och idag är att jag vet varför jag gör så och vad som händer i mig när det blir så. Jag skulle väl gissa på att det finns lika många anledningar bakom ett sådant sätt som det finns personer som känner så i de lägena. Längtar, längtar, vill så gärna, hoppas och sedan inget alls och alla orostankar och då kan det lika gärna vara. Oavsett vad som ligger bakom varför du känner som du gör så vet jag en sak. Gör det ändå. Ju större saker som händer som egentligen är bra och positiva, desto svårare är det att få behålla lyckan över dem. Jag har lovat mig själv att skriva ett brev till mig själv när det känns bra nästa gång. Dvs, innan jag bokar en resa, eller har bestämt mig hela vägen för en sak som jag vill ha, så måste jag skriva det där brevet så jag kan gå tillbaka när jag sedan tappar bort mig själv.

jaha, vad ville jag med detta då? Kanske säga att du inte är ensam (ditt inlägg såg så ensamt ut med 0 kommentarer), kanske visa att jag läst (man kan inte riktigt blunda när någon är så ärlig med vad h*n tänker). Känns detta mindre bra så är det bara att trycka på radera och glömma av att det fanns ett inlägg här.

Jag hejar på dig i vilket fall.
Kram j

Svar: Oj, tack så mycket! Blev så förvånad och rörd av att du tog dig tiden till att skriva det till mig. Men tack igen för det betyder verkligen! Kram!
Lina

2012-12-13 @ 10:53:37
URL: http://josefinesfoton.wordpress.com


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0